På lördag bär det av, då blir det partajjande med S.H. som fyller tant! :)
Jag jobbar ju tyvärr på förmiddagen så jag vet inte riktigt hur jag ska hinna, eftersom vi antagligen ska åka kommunalt!! :S Men men, jag får väl göra mig iordning på lagret. Mysigt att gå ut och lukta damm liksom! Haha!
Vardagsrummet är snart klar. Sötnöten där hemma jobbar på för fullt, nästan så jag får dåligt samvete över att han får göra allting, men men...som han själv säger..."rör....INGENTING"
Hahahahaha!
Längtar så sjukt mycket tills väggarna är klara och vi kan börja köra möbler till höger och vänster. Igår när jag och Lejonet kom hem satt han och Mr.Niklas i köket och drack kaffe i röran! Lejonet
skrek som en jä*la tok och fick sin mamma att inte bara en utan två gånger fundera över om det var lagligt att slänga ner ett barn i soptunnan, och jag var på så ruttet humör att det inte går att beskriva med ord. Men allt lugnade ner sig tillslut. När sötnöten sen va på möte om ombildning bäddade en annan ner sig framför tv:n (jaa, på mattan eftersom soffan är full med hyllor och prylar, och Tv:n står på golvet precis framför) med kuddar och hela köret, snicksnackade med Liz och kikade på TopModel. Pinsamt att erkänna, men jaa, jag är fast!
Sen när sötnöt kommer hem så dukas det fram...ehh..middag? Njae, mackor fil, kräm och flingor... jaja man får improvisera när ens kök är överfullt med prylers. Så man kan väl säga att vi hade oss en picknick med tända ljus och hela köret... myyyys... tyckte fröken Broberg. Hennes andra hälft tyckte att hon borde ha dammsugit mattan innan!
hahahahaha!Hur ska han orka leva med mig?!?!Har börjat tänka på sistonde också. (hahahahaha jaa för det där lät ju bra...)
Men jag har börjat tänka på vissa saker som jag inte tänkt på på väldigt länge. På en viss "vän" som fanns i mitt liv.
Och hur mycket jag än anser att det du gjorde var "fel", eller iaf hur du gjorde det, hur mycket jag än vill tycka illa om dig, så får jag bittert erkänna att jag ibland
saknar dig. Eller..jag saknar oss... alla oss tre...
Vi snackar ju telefonkonferans!! På något sjukt sätt har jag "glömt" vad du gjorde. Eller vad NI gjorde. Jag minns, men ändå inte. Jag tror det beror på att jag helt har släppt
det. Men inte
dig, som vän....Tänk vad lätt det hade varit om du bara hade haft lite stake i dig från början... om du bara hade kunna prata med mig på en gång, inte ljugit i flera månader... Inte skickat ett ruttet sms mitt i natten och sen aldrig mer höra av dig...
Varför kunde du inte bara säga sanningen? Vad tror du jag är? Ett monster? Om du bara hade sagt som det var, vad hade jag då kunnat bli sur över? Då kanske vi fortfarande hade kunnat vara vänner, druckit våra jävla koppar med té, skrattat till magknipen infinner sig och bara allmänt vara och göra ingenting....
Allt bara suger...för jag trodde vi var vänner...och jag tyckte om dig!
ibland undrar jag om det inte gör mer ont när en tjejkompis ljuger, än när en kille gör det...Jag kan glömma mycket, jag kan glömma hur ett svek känns, jag kan glömma hur ont dina lögner gjorde, hur illa vid mig jag tog att du istället för att vara rak, be om ursäkt och iaf försöka, snabbt som fan "valde en annan sida"
Och jag skulle vilja glömma allt kul vi gjorde också. Alla dessa sjuka skämt, melodifestivalen m.m.
Men strunt samma... idagsläget är jag faktiskt glad för din skull. Det verkar som om det går bra, som om du hittat rätt. Kanske är det för att jag har ändrat mitt sätt att se på det, eller kanske för att jag har gått vidare, för att mitt liv har gått framåt och förändrats så otroligt mycket... Jag vet inte...
vad är bäst, vänner du kan lita på? eller vänner som får dig att skratta?Som min kloke vän sa; Glömma för en kväll, det går...
det luktar nybakt bröd här...hur shyrre e den?