Kan man hitta orden?

hur kan man bli så osams? Sånna ovänner?
Och sen är det som om inget har hänt när man träffas? Skumt...

Det blev som en liten memory trip igår. Och det kändes förvånansvärt bra faktiskt. Många tårar föll under skrattattackerna. Känns som en sten har fallit, för jag har varit så trött på att bara vara arg. Orkar inte känna att man är osams. Man vill kunna ses i samma rum och kunna prata. Men jag trodde det skulle vara stelt. Trodde vi inte skulle ha mkt att prata om... men duru... allt flöt på. Helt sinnes....



Tänker tillbaka på allt som hände då. På vad vi alla gjorde och inte borde ha gjort. Hur vi skulle ha skött oss och allt runtomkring!

Till dig...:


Det fanns så mycket jag ville fråga dig. Så mycket jag ville säga. Men du gav mig inte tillfälle, chansen. Och på ett sätt förstår jag idag varför. Men jag var tvungen att få ur mig det. Jag ville att du skulle förstå att lögnerna hade sårat. Och jag hittade inget annat sätt.

Idag hade jag nog gjort annorlunda. Jag tror jag hade tvingat oss att prata. Försökt stoppa katastrofen som bara blev större och större... men som sagt. Jag hittade inget annat sätt.





Det känns så sjukt att tänka tillbaka på mitt liv för ett år sedan. Hur många människor jag har träffat, och hur många människor som passerat. Hur många misstag jag begått, hur många jag har sårat och som har sårat mig. Hur många skratt och hur många tårar som fallit.



Det känns som om jag har åldrats fem år på ett... Som om jag har mognat otroligt. Det känns (tar emot att säga) men som att jag kanske börjar bli vuxen. Man orkar inte tycka illa om folk längre, man orkar inte hata eller vara arg. Finns ingen anledning, för man mår alltid bättre när man är glad...




Året läxa:
Prata med varandra istället för att syssla med skitsnack och smutskastning...spar både energi, tid och man undviker att folk blir sårade....