Funderingar om Lejonets framtid!

Söker som en galning. Hoppas det ger någons om feedback.

Jag har funderat lite på folk i min omgivning, och deras familjer, och jag är så glad att jag har de föräldrarna jag har. Även om jag många gånger under min uppväxt, precis som alla andra, avskydde alla dessa regler som ingen annan av mina vänner var tvugna att ha, och även om jag var så bitter på att dom ställde krav på vem jag var, hur jag skulle bete mig och vad jag skulle uppnå.
Idag kan jag bara se tillbaka och se att inget av det var fel. Inget av det var orimligt. Alla de regler jag själv avskydde som tonåring, är de regler som min son kommer avsky mig för. Det råder lite skilda meningar här hemma om t.ex. det där med tider. Nu, när jag själv är mamma, förstår jag vad mamma och pappa menade.

Och jag kan inte förstå hur man kan låta sina barn vara ute hur länge dom vill. Jag gör inte det. Hur kan man gå och lägga sig och sova, och veta att man har absolut INGEN koll på var ens barn är. Om jag säger att Lejon ska vara hemma senast 01.00, men han dyker inte upp. Då har jag en chans att hitta honom, om någonting har hänt. Då kanske han inte behöver däcka i en snödriva och frysa ihjäl, eller ligga nerslagen utan att jag får veta det. Nej, jag förstår nu mamma! Och jag vill bara säga tack! Och du behöver inte vara orolig, för det du fick dras med mig, kommer jag antagligen få tillbaka tusenfalt när lejonet blir i den åldern! What goes around comes around. Lika bra att vara förberedd! Och jag kommer nog få tillbaka det ännu mer, för vad jag har märkt, har inte grabbar regler. Lejon kommer vara den enda som måste vara hemma en viss tid. Varför tycker föräldrar att det är mer okej att släppa iväg killar på vift, än tjejer?

Däremot finns det en fördel med att jag var en pisspotta när jag växte upp. Jag kan knepen. Alla knepen. Han kommer inte ha en suck av chans, när han försöker lura mig. Icke! Vilket också är något man avskyr som tonåring, att aldrig kunna outsmarta sina päron.
Men jag vet hur det ligger till... Lejon kommer supa, precis som alla andra tonåringar. Men han kommer aldrig ringa hem, inte en chans. Han kommer ta upp luren, ringa till Jennifer och Alexi och sluddra fram vart han är. Jennifer kommer komma åkandes i sin splitternya bil och hämta upp honom och skjutsa hem honom till sig. Hon kommer bevara hans hemlighet, för när han tittar på henne med sina små änglaögon kommer hon aldrig svika honom. Men det gör inget Jennifer, så länge du hämtar honom!! Och sen kommer på något bra straff för att han varit så jä*la korkad!

Folk brukar ju säga "små barn, små bekymmer..stora barn, stora bekymmer". Jag tror det är bullshit. Jag tror att folk som säger så har pisspottor till ungar. Jag har visionen om att jag kommer vara the mother of the year när Lejonet är tonåring. Jag kommer vara sträng, snäll och rättvis. Jag kommer aldrig bli "kompis" med mitt eget barn, för det är bara muppar som blir. En mamma/pappa ska inte vara kompis, dom ska ha kompisar i sin egen ålder. Nej, Lejonet kan glömma att han får sitta och blossa och ta en grogg med mig och sina vänner runt köksbordet.

Men han ska alltid veta att han kan prata med mig. Att jag alltid kommer hjälpa honom, och att oavsett hur korkade saker han hittar på, oavsett hur jävla frustrerande arg jag blir, så kommer jag älska honom.
Som ni hör, ska jag tydligen bli en exakt kopia av mina egna föräldrar. Grattis Lejon! :D Så att om 21 år kommer jag göra precis som min egen mamma gör när hon läser det här. Hon kommer sucka med lite tårar i ögonen, känna hur glad hon är över att jag ÄNTLIGEN fattar vad det handlade om, och skriva en kommentar om hur underbart barn jag är! :D

Däremot, något jag idag hade önskat att mina föräldrar hade orkat försöka mer med, något som jag vet att dom slet sina hår över, hur frustrerade dom måste ha varit när dom försökte och jag bara smet; Är skolan. Jag hoppas att jag är så jävla duktig att jag får in i min pojkes huvud hur otrolig viktig skolan är. Att om han bara pluggar någon timme om dagen hinner han med allt det andra också...


Jag hoppas att han ärver mitt språkhuvud...
Jag hoppas att han ärver sin minmosters känsla för sina medmänniskor...
Jag hoppas han ärver sina stora mosters läshuvud...
Jag hoppas han ärver sin mormors styrka att slåss för sin, och sina älskades rätt...
Jag hoppas att han ärver sitt sätt att alltid se det bästa i folk från sin morfar...
Jag hoppas att han ärver Jimmys sätt att behandla en tjej...
Jag hoppas han ärver Carros självkänsla...
Jag hoppas han ärver Jennifer självförtroende...
Jag hoppas han ärver Alexis vinnarhuvud...
Jag hoppas han ärver Jimmys sinne för ordning och reda...
Jag hoppas han går igenom livet och är lycklig och framförallt...jag hoppas han har kul medans han gör det!


Han kommer vara en tonåring. Han kommer testa alkohol, cigg och snus. Han kommer vara på fest och hitta på skit. För han är tonåring. Han kommer strunta i prov, han kommer skolka från skolan. Han kommer krossa hjärtan och han kommer få sitt hjärta krossat.
Men så länge han gör sitt bästa, så kan han bli vad han vill. Sen bryr jag mig inte om han vill blir hjärnkirurg, austronaut eller kassabiträde på konsum. Så länge det är hans val!



Så, nu har ni alla fått en lektion hur man gör med tonåringar! Ni vet talesättet "Dom bästa föräldrarna är dom som inte har barn"?
Jag tror det är samma sak här... "Den bästa tonårsmamman är den som bara har en tvååring att tänka på just nu"! Men man ska ha visioner...annars går allt käpprätt!




För övrig info, är jag kräksjuk!