Planen för framtiden

Jag måste komma på en plan för mitt liv.

Plugga står högst upp på listan, men vad vill jag plugga? Vad vill jag bli? Det jag drömmer om är nästintill kört, för jag hade inte samma ambition och vision i gymnasiet som jag har idag. Därför har jag kommit på att gymnasiet är ett ganska orättvist system. Man går i skolan i nio år, och på ett eller annat sätt blir man nedtryckt. Antingen av klasskamrater eller av lärarna. Jag tror starkt att det inte finns EN ENDA människa som går igenom grundskolan utan ett sår i själen. Så efter nio år av terror, så ska man välja vad man vill göra i 45 år framöver. För det är man ju säkert jävligt på det klara med när man är 16 och allt leker och det enda bekymmret man har är att killen man gillar hånglade med ens bästa vän. Verkligen absolut.
Sen när du hoppat in på en utbildning i gymnasiet som du inte ens tycker om, så går du och vantrivs i tre år till, samtidigt som du har ångest eftersom alla lärare gör det klart att du kommer sluta i McDriven om du inte skärper dig. Så går du ut med pissbetyg. Eller så gör du inget annat än att pluggar i skolan, men går miste om allt det där andra, som kallas för att leva.
Vilket jag, nu i efterhand, anser kanske är det lite bättre och lite smartare alternativet, men då fanns det inte världskartan att jag skulle skippa ett party för att plugga matte.

Idag däremot, fem år efter studenten, vet jag EXAKT vad jag vill bli. Idag skulle jag studsa av glädje över att få ta med mig skolböckerna och gå hem och plugga. Gå och skriva ett prov. Jag är tillochmed sugen på att bli lärare! Jag menar...hallå?

Nu halkade jag nog på villovägar tror jag... men iaf...

Planen för livet:
Få balans och rutiner hemma! Jag är lite för det här med olika sysslor-veckor. Jag menar, skulle det inte underlätta MARKANT om man delade upp hushållsysslorna? "Jag tar disken och dammsugningen vecka 1, så tar du tvätten och matlagning", sen byter man. Och om den andra partnern struntar i sina sysslor, så får den ta dubbelt nästa. Och struntar den i alla sysslor då med, ja då har du en partner som är helt dum i huvudet, och behöver snarast bytas ut!!

Få ordning på vår ekonomi! Nu har ju iof Jimmy börjat lite smått och försökt få lite struktur på räkningar, men fortfarande så springer pengarna iväg. Dags för lite Charlie och Mattias-kör hemma hos oss i vardagsrummet tror jag. Jag måste hitta en whiteboard och stora pengar med magneter i! Några tips???

Få ordning på våra mornar. Säga vad man vill om mitt lilla charmtroll, men måste jag gå igenom ännu en morgon med gap och skrik och slagsmål, då säljer jag gossebarnet. Iof inte så långt, eftersom jag vet att dom enda som kommer bjuda är min mamma och mina systrar, men ändå! Då kanske man får iordning ekonomin förresten...hm....
Och kom inte nu (mamma) och dra liknelser till hur jag var som liten, eller skyll på trots, för när jimmy ska göra iordning på morgonen, då är han som en liten ängel och tar snällt på sig kläderna och går snällt ut till bilen....

Få iordning hemmet! Får jag höra av en enda person till, att ta det lite pö om pö, eller att det är lika bra att fixa ett rum i taget och göra det grundligt från början. Eller kommentarer om att "det är inte så farligt", då skriker jag! DET ÄR FÖR JÄVLA FARLIGT!!!!! Och om jag mår bättre av kladda upp lite färg på en vägg i köket, eller om jag mår bättre av att klistra svart klistermärke på det fula bruna kaklet i köket, eller om jag mår bättre av att måla vitt rakt på en ful jävla strukturtapet och slänga bort något jävla klickgolv någon människa utan någon som helst känsla för smak, har satt upp på väggen, varför får jag inte göra det då? Sluta säga vad som är bäst i mitt eget hem! Det är JAG som betalar för det, och det är JAG som måste leva där dag in och dag ut!

Hitta ett jobb/Börja plugga: Måste ta tag i det här, Ringa Marianne på RG, söka utbildningar, söka helgjobb och bli någonting. Gå vidare med mitt liv... Det här funkar iaf inte, det vet jag! Sen får folk tycka och tänka som man vill!



Och nu när jag redan börjat avreagera mig, kan jag väl lika gärna fortsätta.
Varför snackar folk så mycket skit? Om varandra och om folk dom inte känner. Om vänner, fiender och släktingar. Varför känner vissa människor sig så pyttesmå, som sådana förlorare, att man måste snacka skit om andra, som man i grunden är avundsjuk på av något slag. Lägg ner, väx upp och skaffa ett jobb. Typ!

Sen, ännu en sak. Alla ni där ute som är elaka mot era barn. Som trycker ner dom, som skämtar om dom när dom hör, som påpekar för andra deras fel och brister, ni borde ha ett nackskott och utplånas från denna värld. Det enda som kanske kan trösta är att barnet förhoppnignsvis växer sig stark, ser hur svaga ni är och aldrig mer vill se er igen!




Oj... det blev långt va... det skulle ju bara bli en liten plan, istället ramlade allting ut!

Jaja, nu känns det bättre! TjippochTjopp!