Börjar bli Vardag

Nu börjar man komma i fas igen. Vardagen lunkar på och man har inte 311 stressmoment som ligger och trycker på. Nu är det bara ett eller två, och inte så små kanske, men inte oövervinnliga heller.
Ja, som ni alla vet, så flyttade familjen Brofag i lördags. Vi har ju pratat mycket om flytten med León, och om att vi ska åka lastbil mm, så 05:45 på lördagmorgon så vaknar jag av en liten hand i ansiktet.
"Mamma! Mamma! MAMMA!"
Öppnar ett öga och kisar på guldlock som står med böjt ansikte och stora blå ögon.
"Mamma vaken nuu?"
Mumlar något som man skulle kunna uppfatta som ett nej.. men det hindrar inte honom. Att ta upp pikar är inte min sons allra främsta sida.
"Mamma, vat ä lappiilen då?"
Men är det det första som ploppar upp i hans huvud. Vaken. Lastbil.
Medveten om att det är 3 timmar kvar så slänger jag upp honom i sängen istället så han får gosa ner sig mellan mig och Jimmy. Efter någon timme packar vi in oss i bilen och åker till Statoil för att inhandla kaffe och Risifrutti. Sen möts vi hemma igen av en Tobbe. Karln flyttade själv med sin Lisa denna dag, men kom ändå förbi i en timma för att hjälpa Jimpus bära ner det tyngsta. För er som inte vet kan jag ju förklara att Tobbe är en lång pojk med 100 kg enbart mukkler. Då får man dra sitt strå till stacken och bära diskmaskiner, tvättmaskiner, torktumlare och sängar. Min pojke satt så snällt och lekte med hink och spade i snön och när jag fick ett sms om att moffa o nonno var på väg med lastbilen så hoppade han upp i fåtöljens om stod utanför porten och väntade. Helt plötsligt hoppar han upp på fötter, pekar och skriker så han skakar.
"MAMMA!! DÄ Ä LABPPIIIIIIIIILEN!!!"
Och jajamänsan, där kom den, en stor jäkel på 30-40 kubik. (Och nej, jag har ingen aning, jag hörde min morfar säga det).
Springer upp och ner för trappan med kartonger medan mamma bär ut i hallen. Känner att vi börjar få riktig rutin på det. Jimpus pappa kom också förbi och fick sättas i arbete på en gång. När jag hoppar in i förrådet och börjar rensa där, hör jag hur min lilla pojke börjar skrika. Men inte ett ordentligt skrik, utan mer ett argt skrik. Så jag rycker lite på axlarna, Jimmy, pappa, morfar, Kjell och Alexi var ju ändå där nere, dom klarar sig nog utan mig tänkte jag och fortsatte.
Efter ett par minuter hör jag hur Lejonet piper efter mamma, så jag joggar ner och tänker att han har gjort sig illa. Kan man säga va...
Tårarna rann ner för kinderna och jimmy höll upp hans hand. Han hade klämt sig och det var skrapsår på händerna. Springer upp för trappan igen och ska skölja med kallt vatten. Tittar ner på handen igen och nu har den svullnat, rejält. det såg ungefär ut som om någon hade lagt en tennisboll under huden på honom. Jag höll på att svimma och tack vare vår underbara Mia, så skickades bebis in till Astrid Lindgren med mamma och mormor. Jag var kvar och fortsatte packa in i bilen. Det var nog tur det, för jag kan inte se min lilla grabb blöda. Det går inte. Jag gjorde nog mer nytta hemma.

Vi fick tillslut i allting i lastbilen och Elisabet och Co kom och hjälpte städa lägenheten. vi andra åkte hem till mamma och pappa och åt världens goaste Chili Con Carne. TACK MORMOR OCH MORFAR!
Sen vid tre kom lillprins tillbaka med ett stor leende och stolt visade upp sin vante. En stor lindning runt hela vänsterhanden. Ungefär som en boxningshandske. Inga problem här inte. Vid fyra åkte vi till huset och flyttade in. Lillkillen lät inte en bruten tumme och en blödning i handen stoppa honom från att röja huset. Han sprang runt och mellan allas ben och lekte med alla leksaker han kunde hittta. Vid tio gav alla upp och somnade. Jimmy stupade i säng och jag stupade i soffan. Helt SLUT! Vaknade av att Jennifer bestämde sig för att jag inte var ett vidare sällskap och ville åka hem.

Igår bestod dagen av att Riva lite. Ut med äckelpäckelbaren som stod i vardagsrummet. Nu ska bara golvet försvinna också så kanske vi får bort mögel/fuktlukten. Jag och Jennifer började riva i tapeterna och dessa vidriga strukturtapeter föll av, tyvärr bara första lagret på de flesta ställen. På vissa ställen kom vi tillochmed till stenen under tapeterna. I hörnerna drog jag bort tapeten och fram kom en stor spricka som det drog i som satan. Konstigt att det är svinkallt i vardagsrummet va???

Blötte tapeten och ikväll ska jag nog verkligen fortsätta. Sen blir det till att brespackla hela rummet och sen måla vitt. Och voila, ett litet bibliotek i miniformat till oss!
Eftersom vi tyvärr måste vänta med alla stora renoveringar så får vi helt enkelt göra små justeringar härochdär så vi kan överleva.
Köket ska vi måla och sen bara byta kakel. Det får duga tills vi kan riva allt och bara bygga upp nytt.


Nu orkar jag inte skriva mer!