Jag läste ett av mina äldre inlägg, om hur skönt det var att allt började ordna upp sig. Om hur jag började se hur min vardag började få struktur. Om hur jag började se ljuset i tunneln. Tänk om jag, där och då, hade vetat att det "ljuset" bara var en skruttig gatlampa från 1792 med en taskig glödlampa. Tänk om jag hade vetat att lampjävlen skulle slockna när jag bara var ett par meter ifrån. Ser ännu ett ljus, men är nog lite mer pessimistisk den här gången.
Egentligen känns det ganska beigt att oroa sig så mycket. Det finns cirkus 30 000 människor i mitt älskade avlånga land, som mår lite värre. Som har lite mer att oroa sig för. Som kanske har några fler barn att mätta, kanske står utan familj och sambo som stöttar. Men ska jag vara helt ärlig, så skiter jag i det. I detta nu så handlar allt om mig. MIG MIG MIG MIG! Om mitt liv, om min plånbok, om mitt framtida hus, om min familj och min sambo. Om MITT barn som ska mättas. Så jag är ledsen, men för tillfället har jag inte ork att tycka synd om de andra tusentals. Jag tycker nog mestadels synd om mig själv. Som den äkta Svensk jag är.
Men, sista ordet är inte lagt, och mina planer för mig själv hopar sig. Jag lever fortfarande i mina drömmar att antingen få den där boken klar. Den jag har börjat tusentals gånger, men aldrig avslutat. Den som ändrar handling konstant, som gått från lite självbiografisk till komedi till deckare till ungdom till självbiografi. Önskar jag hade min mamma fantasi och min mammas ork. Det vore väl drömmen? Jag vill bli Liza Marklund. Självständig, cool, grym författare. Påhoppad men ändå skrattandes hela vägen till banken. Sen ska jag skratta lite till när jag åker från banken till min mansion på Marbella. Jag skulle vilja sitta hemma och skriva...skriva skriva skriva. Aldrig mer stress till dagis, till jobb. Aldrig mer ont i magen för att jag helt enkelt inte vet om man ska ha råd med räkningar. Att när som helst kunna ta en paus och ta en kaffe, dusch, måla om i hallen eller whatever. Någon dag, så kommer den där boken. Någon dag!!
Men om det skulle skita sig, så skulle jag vilja bli socionom. Börja plugga. Bli något jag brinner för. Involvera mig i kvinnors rättigheter. Ta hand om utsatta och trasiga barn. Möjligtvis utveckla mig till psykolog. Eller kanske advokat. Familjerättsadvokat. Då ska jag slå ett slag för mänskligheten. Då ska jag ändra dagens jävla stenålderssyn på föräldrar. Det ska tamigfan inte vara okej att lämna barn i sticket bara för att man som snoppbärare, inte har krystat fram dom. Det ska inte vara okej att vara frånvarande 364 dagar om året för att sedan kunna kräva att träffa dom på vissa högtider eller andra dagar, för det har man ju rätt till...
Jag ska se till, att om man som förälder struntar i sitt barn, oavsett som mamma eller pappa, så förfaller vårdnaden AUTOMATISKT till den som har barnet hos sig. Man ska vara skyldig att betala mer i underhåll än löjliga 1295 kronor. Man ska inte ha någon umgängesrätt om man inte har något intresse av sitt barn. Man ska inte ha rätten att KRÄVA någonting, av någon man ignorerar.
Jag menar, på allvar, om någon som egentligen borde tycka om dig. Någon som egentligen borde slå sig blodig för din skulle, om denna person struntar i dig. Om denna person får dig att tvivla på att du är värd någonting. Om denna person beter sig illa, ignorerar dig och alltid sätter sig i första hand, och alltid har gjort det, skulle DU vilja umgås med denna person? Nej, trodde inte det. Tänk dig då, att du helt plötsligt blir TVINGAD att umgås med honom? Kanske på julafton, när du bara vill vara med dina nära och kära, så måste du åka och träffa den här personen.
Inte helt okej va? Nope, skulle inte tro det. Så varför ska vi som föräldrar, tvingas utsätta våra barn för det här?
Oj, nu har jag ju skrivit en novell.
Ska sluta nu!
Imorgon blir det träning och i helgen ska jag åka hem till min mamma och pappa och springa på löpband, sola solarium utan någon effekt eftersom jag (stort TACK till mina föräldrar) har välsignats av det underbara pigmentet minus noll. Det ska jag. Sen ska jag packa. För om EN OCH EN HALV VECKA FLYTTAR VI!!!
Egentligen känns det ganska beigt att oroa sig så mycket. Det finns cirkus 30 000 människor i mitt älskade avlånga land, som mår lite värre. Som har lite mer att oroa sig för. Som kanske har några fler barn att mätta, kanske står utan familj och sambo som stöttar. Men ska jag vara helt ärlig, så skiter jag i det. I detta nu så handlar allt om mig. MIG MIG MIG MIG! Om mitt liv, om min plånbok, om mitt framtida hus, om min familj och min sambo. Om MITT barn som ska mättas. Så jag är ledsen, men för tillfället har jag inte ork att tycka synd om de andra tusentals. Jag tycker nog mestadels synd om mig själv. Som den äkta Svensk jag är.
Men, sista ordet är inte lagt, och mina planer för mig själv hopar sig. Jag lever fortfarande i mina drömmar att antingen få den där boken klar. Den jag har börjat tusentals gånger, men aldrig avslutat. Den som ändrar handling konstant, som gått från lite självbiografisk till komedi till deckare till ungdom till självbiografi. Önskar jag hade min mamma fantasi och min mammas ork. Det vore väl drömmen? Jag vill bli Liza Marklund. Självständig, cool, grym författare. Påhoppad men ändå skrattandes hela vägen till banken. Sen ska jag skratta lite till när jag åker från banken till min mansion på Marbella. Jag skulle vilja sitta hemma och skriva...skriva skriva skriva. Aldrig mer stress till dagis, till jobb. Aldrig mer ont i magen för att jag helt enkelt inte vet om man ska ha råd med räkningar. Att när som helst kunna ta en paus och ta en kaffe, dusch, måla om i hallen eller whatever. Någon dag, så kommer den där boken. Någon dag!!
Men om det skulle skita sig, så skulle jag vilja bli socionom. Börja plugga. Bli något jag brinner för. Involvera mig i kvinnors rättigheter. Ta hand om utsatta och trasiga barn. Möjligtvis utveckla mig till psykolog. Eller kanske advokat. Familjerättsadvokat. Då ska jag slå ett slag för mänskligheten. Då ska jag ändra dagens jävla stenålderssyn på föräldrar. Det ska tamigfan inte vara okej att lämna barn i sticket bara för att man som snoppbärare, inte har krystat fram dom. Det ska inte vara okej att vara frånvarande 364 dagar om året för att sedan kunna kräva att träffa dom på vissa högtider eller andra dagar, för det har man ju rätt till...
Jag ska se till, att om man som förälder struntar i sitt barn, oavsett som mamma eller pappa, så förfaller vårdnaden AUTOMATISKT till den som har barnet hos sig. Man ska vara skyldig att betala mer i underhåll än löjliga 1295 kronor. Man ska inte ha någon umgängesrätt om man inte har något intresse av sitt barn. Man ska inte ha rätten att KRÄVA någonting, av någon man ignorerar.
Jag menar, på allvar, om någon som egentligen borde tycka om dig. Någon som egentligen borde slå sig blodig för din skulle, om denna person struntar i dig. Om denna person får dig att tvivla på att du är värd någonting. Om denna person beter sig illa, ignorerar dig och alltid sätter sig i första hand, och alltid har gjort det, skulle DU vilja umgås med denna person? Nej, trodde inte det. Tänk dig då, att du helt plötsligt blir TVINGAD att umgås med honom? Kanske på julafton, när du bara vill vara med dina nära och kära, så måste du åka och träffa den här personen.
Inte helt okej va? Nope, skulle inte tro det. Så varför ska vi som föräldrar, tvingas utsätta våra barn för det här?
Oj, nu har jag ju skrivit en novell.
Ska sluta nu!
Imorgon blir det träning och i helgen ska jag åka hem till min mamma och pappa och springa på löpband, sola solarium utan någon effekt eftersom jag (stort TACK till mina föräldrar) har välsignats av det underbara pigmentet minus noll. Det ska jag. Sen ska jag packa. För om EN OCH EN HALV VECKA FLYTTAR VI!!!
1 kommentar:
Mycket har du mig att tacka för, men pigmenten får du snacka med pappa om. Jag kommer och hjälper dig. Kramizar, Mamma
Skicka en kommentar