"Jag ser ljuset Jonathan"

Äntligen, efter månader av svarta hål, känns det som om vi börjar komma på fötter. Hur vi ska kunna kicka igång vår ekonomi. Vart vi vill komma. Vad vi vill bli. Hur vi vill vara.

Runtomkring är alla bara stressade, alla lever i den där bubblan om vad man ska ha för att att få vara lyckliga. Fina hus, med lyxig inredning och störst platt-tv. Man ska ha den perfekta partnern, både psykiskt och psykiskt. Man ska själv vara helt perfekt. Självkär, självsäker, trevlig, mogen, rolig, kaxig, kall... Allt på en och samma gång. Har du barn ska du vara den perfekta mamman/pappan, ditt barn ska vara perfekt uppfostrad, oavsett hur gammal han/hon är.
Du ska ha nyaste bilen.
Du ska ha ett jobb. En fint jobb. Ett sånt jobb alla ser upp till. Ett med kontor, kanske med parkettgolv. Egen dator. Helst en egen laptop. Du ska tjäna extremt mycket pengar.
Du ska vara snygg. Du ska vara vältränad, men ändå inte behöva träna så mycket utan kunna sitta och äta bullar dagarna i ända.
Du ska vara smart.
Du ska alltid ha städat.
Du ska ha så mycket vänner som möjligt, du ska vara den alla ser upp till.


Du och allt runtomkring dig ska helt enkelt vara...perfekt...




Och nu känner jag att jag skiter i vilket.. Jag bryr mig inte om att v-rummets gardiner är klippta förkorta och fransiga. Jag stör mig egentligen inte så mkt på sladdhärvan bakom tvhyllan. Jag skiter i vilket om att det är damm på elementen. Eller att det är glipor på vardagsrumsgolvet. Det stör mig inte så mkt att hitta en gammal bananbit under soffan.
För i slutet av dagen, kommer jag hem till någon som jag faktiskt bryr mig om. Oavsett alla skrik och bråk så har jag min familj. Allt det betyder, är att jag är mänsklig.

Människor till höger och vänster kämpar så hårt för att ha den perfekta fasaden.
Min enda fråga är; Är det värt det?
För innerst inne förstår ni väl, att alla ser rakt igenom det?