Funderingar

Är det mig du inte kan vara ärlig mot, eller är det andra? Eller är det så att du inte kan vara ärlig mot dig själv?
Jag bryr mig inte om vad du tycker, och om vem du tycker och vad. Det jag bryr mig om är ifall du är ärlig. Att du vågar visa vem du är, och vad du känner och tänker framför mig. Jag kan inte vara vän med någon som tycker som jag bara för att jag tycker så, det funkar inte i längden. Är det så däremot att du har tyckt precis som jag och sedan bara ändrat dig, så känns det bara... beigt. Väldigt beigt.


Jag orkar inte med alla dessa intriger längre. Vem kan jag lita på? Vem är min vän? Vem ljuger? Lämnade vi inte allt det där i gymnasiet. Varför är ingen bara öppen med vem man tycker om och varför?



Och ännu värre, varför kan man inte stå för att man har tyckt någonting, och sedan ändrat uppfattning? Varför hålla på och tönta sig och hävda att man tyckt en sak från början. Det är bara pinsamt, och en sådan sak får mig bara att se ner på er.

Lär er stå upp för er, för era känslor. Kom inte dragandes med skiten till mig. Jag är inte en psykolog. Jag tänker inte stå vid er sidan längre, och sedan trösta när det visar sig att allt gick åt helvete...

jobbigt va?