Jag hade en vän, finare än de flesta. Vi ställde upp för varandra, vi var den andres själsfrände. Varje dag i skolan var det vi. Utan undantag. Vi har aldrig bråkat. När vi sprang ut ur skolan gjorde vi det hand i hand. Vad gick snett efter det? Jag flyttade, visserligen inte långt, men långt ändå. Vänner försvann, men jag trodde hon för alltid skulle finnas vid min sida ändå. Tillslut försvann vi från varandras liv. Det gick dagar, veckor, månader utan att vi pratade. Tillslut hade det gått för lång tid. Vi såg varandra ibland ute, vinkade knappt. Vi som var så tajta! Som systrar.
Men så gick det för långt. Vi gav efter. Igår träffades vi för första gången på länge, på väldigt länge. Nästan på ett år. Första minutrarna var det stelt, som om vi var ytliga bekanta. Att behöva ställa frågan; "röker du fortfarande" till någon som varit dig närmare än något annat, är inte OK. Men det tog bara fem minuter, tills vi var där igen. På ett sätt gjorde det så ont. Det är inte okej att vi ska veta så lite om varandra som vi gjorde. Du var den som visste allt om mig.
Jag var arg på dig, säkerligen lika arg som du var på mig. Egentligen visste ingen av oss varför. Vi bestämde oss nog bara för olika anledningar och sedan var vi arga. Jag vill bara säga förlåt. Förlåt för det jag trodde. Jag trodde att du bara kom med dåliga anledningar. Det var ju samma sak hela tiden, tillslut trodde jag inte på dig längre. Idag vet jag bättre. Och jag skäms verkligen. Jag önskar bara du kunde berättat det på en gång för mig. Då för många år sen. Då hade jag inte blivit så sårad vissa gånger, jag har inte undrat. Jag hade förstått mer. Och då kunnat vara en bättre vän.
Du är den som står mig närmast. Det har du alltid gjort. Jag är glad över att vi växt upp någon gång, så att vi äntligen kunde träffas och reda ut det.
Det finns saker jag vill att du ska veta, so here we go:
- Du har alltid varit, kommer alltid vara den starka av oss. Du är den som orkar kämpa, när alltid ser svart ut. Även när det blir så tufft att dom flesta av oss skulle gett upp, går du fortfarande upp ur sängen.
- Du är världens snällaste, mest omtänksammaste tjej jag någonsin träffat. Inte många klarar av att vara äkta glad för någon, när det inte går ens lite rätt för sig själv, men det gör du.
- Du är rak och äkta, man vet att man alltid får ärlighet från dig, vilket känns skönt, när man råkat ut för en hel jävla massa lögner från olika håll och s.k. vänner.
Jag vet att du klarar dig. Jag bara vet. Du är en sån. Du kan ta emot smäll efter smäll, men tillslut tröttnar du, ställer dig upp, och slår hårdare tillbaka! Och jag finns här genom hela resan!
...första parketten i mitt hjärta....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar